De två typerna av stolthet kan urskiljas i det krig som sker i Europa just nu. Hybristisk stolthet, som vill vara störst och mäktigast. Autentisk stolthet, som vill vara suverän i sig själv.  Med en teatermetafor: två motstridiga karaktärer. Den ena vill spela en pjäs med demokratiskt manus. Den andra vill framhäva sig själv i en kamp. Det är tragiskt att de kommit samman i en verklig strid.

Det är sorgligt att även på en vanlig skolgård kan mobbning få förekomma. Kanske har det också förekommit på en och annan arbetsplats. Och att den som börjat bråket skyller på den andre. Att det bedöms, skylls på och hotas istället för att mötas i uppriktig dialog och skapa pjäser som ger båda plats på scen.

Den som håller hybrisrollen visar även hur den hjälper sig med Jante, lagen som fortsatt förekommer och inte bara som en metafor. Första paragrafen, som sällan syns så tydligt som i attack: ’Du skall inte tro att du är något.’ Och samtidigt, utan egen vetskap: Det är den andres identitet som hybris helst vill åt, att leva utan tvång att tvivla på sig själv, och utan tvång att tvista.

Det är den suveräna identitetens stolta gemenskap som träder fram när existensen blir attackerad. Oavsett vad en hotande hybris vill.

Med förhoppning om fredlig dialog. /Caroline