Under året som gått, med turbulens och rapporter om krigsförbrytelser på ukrainsk mark, har jag osökt ifrågasatt de goda grunderna för ett stolt människosläkte. Kan vi inte bättre än så här? Krigets tyngd är påtaglig för oss alla, och svår att förstå fullt ut. För slutet på kriget är inte synligt för någon; inte för de direkt drabbade i Ukraina, inte för dem som står som anfallare, och inte för alla oss andra.

Men de ukrainska soldaternas stolthet syns däremot, i deras omvittnade hängivenhet att förvara sitt land med livet som insats. Den syns även i den ukrainska presidentens uthålliga arbete för att bevara sitt lands stolta kultur för framtida generationer. Och den är synlig i omvärldens samstämmiga stöd för den demokratiska världsordning som vi lärt oss att vara stolta över.

Samtidigt kan anfallarens ständiga anspråk på stolthet ses, i ett egenmäktigt narrativ som numera ger demokratierna skulden. Så, anfallaren verkar veta att äkta stolthet inte kan vinnas ur orättfärdighet, därmed den numera självpåtagna offerkoftan. Berättelsen är för anfallaren minst lika viktig som det som verkligen sker. Med andra ord: syftet med den ”militära specialoperationen” är i grunden att tillgodogöra sig en story som kan berättas med stor stolthet.

Istället har man skapat det som i forskningen benämns hybristisk stolthet. Boken redogör för detta begrepp som ett självförhärligande, för att den goda grunden saknas. Imperiets tänkta renässans har istället gett den anfallna parten goda grunder för autentisk stolthet, utifrån omvärldens blick för rättfärdighet. Efterlyses: ett rättfärdigt skeende och en sann berättelse. Pax på den? /Caroline