Jag reflekterar fortfarande över något som Vega, fem år, sa på en cykeltur i början av maj. I en uppförsbacke bad hon mig att putta på och mumlade samtidigt något om att inte vara feg. Jag frågade om det var någon som sagt att hon var feg, på förskolan kanske? 100 000 gånger minst! sa hon indignerat. Och så fällde hon kommentaren som följt mig sedan dess:

”Alla kan behöva hjälp nån gång.”

Det kändes sorgligt att hon lärt sig att det kan ses som en svaghet att inte kunna allt själv. Men samtidigt fint att hon också fått lära sig att det är naturligt att be om hjälp ibland.

Såväl det fina som det sorgliga är konsekvenser av hur vi människor är – med varandra. Det finns de som vill få andra att tro att de inte duger när de är sig själva. Kanske på grund av ålder, kön, yrke, och så vidare – men egentligen bara för att den andra är som den är! Det finns därmed ingen grund för att förminska någons autentiska uttryck. Och som en följd, så finns heller inga skäl för att tvivla på sig själv, oavsett om det är på en förskola eller en arbetsplats.

Just där och då bad Vega om stöd när hon cyklade i uppförsbacke, och samtidigt i att fortsatt tro på sig själv. Hon delade med sig av en evig sanning. Vega är en stjärna, inte bara till namnet. Vi är alla gjorda av stjärnstoft och alla kan behöva hjälp någon gång.

Ha en underbar sommar! /Caroline